läämbis

jag har en känsla...
jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den.. Den är lite pirrig och jag tänker glada tankar.

Jag känner ett behov av att träffa dig, vara nära dig..

Den här pirriga känslan som drar ner mig i ett djup av glada tankar, gröna ängar, regnbågar och sånt där glatt.
Jag vänder mig från sånna tankar, det har jag alltid gjort..
Förra gången var det jag som drog mig ifrån honom, kommer han göra det mot mig nu??
Att vara sårad och ärrad i hjärtat gör ont, och även om jag var glad då när jag var med honom så kunde jag inte njuta av den känslan, för det onda tog över, för jag började tänka, som jag alltid gör...
Jag tänker och tänker, "tänk om".
Istället ser jag nu vad andra ger honom och får ett leende tillbaka.
För att jag flyttade mig längre bort och vände honom ryggen.

Det är inte så att jag inte kan tycka om någon, eller t.o.m älska någon.. det är inte så alls..
Men varenda gång jag har gett någon mitt hjärta, har en liten bit blivit lämnad kvar efter att jag blivit lämnad ensam kvar ståendes, ser dom gå sin väg från mig, för att jag enligt dom gjort fel.
vad är det jag har gjort fel?
Att jag säger vad jag tycker? Att jag inte tycker det är okej att ha 3 tjejer på samma gång som han är tillsammans med mig och säger att han älskar mig?
Att jag faktiskt inte tänker ändra på mig för någon annans skull?
Jag blir ledsen inombords när man inte har tålamod med mig bara för att jag inte litar på allt och alla på 2 sekunder.
Jag var naiv en gång i tiden, det drog mig ner i stupet och det var ingen som drog upp mig, jag tog mig upp på egen hand..
Jag är väldigt självständig, jag är säker på mig själv och hur jag är, jag trivs med mig själv och hur jag är, är det något fel med det?
Ändå sitter jag och undrar nu vad som finns runt om mig som kan få honom att backa från mig....??
kanske att jag har en nöt som kommer och knackar på mig då och då? eller att jag inte är fixad eller min brist på tillit?? fast han har ju min tillit och det vet han..

jag orkar inte fundera så mycket som jag gör just nu, jag tänker och tänker hela dagar och nätter ibland, ibland på samma sak, ibland på hundra olika..
jag mår lite illa nu, för jag vet inte vad jag kommer komma fram till eller vad jag kommer få reda på om jag skulle fråga honom.. vågar jag fråga honom? vill jag höra svaret??

Hjärtat sitter lite i halsgropen...

"I'm not like a car that you can fix, i'm never going to run well"

Har börjat ta ut mig lite så där ytte pytte lite.... Sitter nu hemma här i soffan, och orkar verkligen inte gå upp ur soffan... är såååååå trött...

har inte skrivit något här på 5 dagar nu, känns ite segt, men men, shit happens..

Gud nu går ögonen i kors på mig..

see ya folks ;)

Jag har som jag tidigare sagt att jag funderat ganska mycket det senaste..
Det är läskigt hur lätt man vänjer sig vid saker och ting, både bra och dåliga saker...

*Under lång tid vande jag mig vid att ta skit som jag inte förtjänade, utav en och samma person, det tog lång tid för mig att inse att det inte var mitt fel och att inte fortsätta ta emot varje påhopp och slag. Jag är fortfarande inte helt "läkt" från det. Men nu kan jag iallafall prata om det på ett sätt som gör att jag inte mår dåligt över det som jag gjorde förr.
*Men ändå har jag fått ta emot en viss skit på mitt jobb, inte av min chef eller liknande, utan av en annan person, som ger mig snikiga kommentarer och gör påhopp som inte helt enkelt känner att jag inte vill tolerera.. Jag tycker inte det är okej.
*Jag sov en natt tillsammans med en annan, sen igen... Och jag känner hur närheten jag fick har påverkat mig och hur jag nu när jag ligger här i min säng och skriver, känner mig lite ensam på nått sätt. Närheten man vänjer sig vid så lätt är så betryggande på något sätt...
Dock är det jag som brukar rygga undan, jag vill loss, jag blir rädd för att sitta fast och inte kunna komma loss.. igen...

Jag vet inte hur jag ska hantera saker ibland, jag blir osäker och nästan lite skygg för att agera på något sätt alls.. Men det är inte så jag har känt nu, jag har haft känslan av trygghet, känslan av närhet, närhet på ett sådan sätt att man blir glad av att bara ligga stilla och inte göra nått, bara njuta, jag har velat agera.. Men jag har ändå inte gjort det, för jag har tänkt.. tänkt på vad det kan ge mig, både gott och ont..

Jag vet att om fel personer läser detta så kan missförstånd uppkomma, för alla resonerar inte riktigt som jag gör, tänker inte riktigt som jag gör. Det som står här nu, kan uppfattas som att jag har fallit hejdlöst och är helt till mig, men det är inte så det är riktigt..
Men undrar man så kan man fråga mig, jag svarar alltid så bra och ärligt jag kan.

"Ibland önskar jag att man pratade lite mer med mig istället för att tänka sig och antar vad jag faktiskt tycker och känner."

Men men, man kan inte begära för mycket...
MEN!

Jag mår mer dåligt över att behöva fundera och analysera saker för mycket än att faktiskt prata om det.. ;)

Nu ska jag faktiskt dyka ner i sängen och sova, ska tvätta lite imorgon, städa lite, sen vara ute i den sköna solen är tanken.

See yaaa!!!

Efter att jag nu fick avliva min älskade Wilma under natten till tisdagen så jag har fått många värmade tankar från alla håll och kanter, alla säger att det inte var mitt fel, mamma har t.o.m skickat ett litet kort till mig eftersom vi går om varandra med jobb hela tiden.

Men jag undrar, hur kan det inte vara mitt fel till en viss del iallafall? Jag menar, jag lämnade fönstret öppet, jag glömde stänga det.... hade jag stängt det hade hon fortfarande levt och inte fått ligga i ren smärta i mer än 30min. Hon tittade ju på mig, och bad om hjälp när hon låg där, hon försökte ju röra sig men kunde inte, det gjorde för ont. Allt det hade hon sluppit om jag bara kommit ihåg att stänga fönstret.

Jag tror dock att allt som händer, händer av en anledning, att det finns en mening med det.
Jag undrar bara vad meningen med detta var?
Jag har undrat många gånger vad meningen med saker är, saker som jag varit med om, vad det skulle ge mig för mening med det..

jag tänker så mycket på varför saker och ting sker, har alltid gjort det och kommer nog förmodligen alltid göra  det med.. För än så länge så har jag inga svar på det.. jobbigt nog, för i och med det, så tänker jag bara ännu mer på det..
Som om jag inte tänker på nog med saker just nu..
hmm....

aja vi hörs och syns gott folk!

*född 9 september 2000, dog 13 Juli 2010 klockan 03.58*

Flera av er som läser detta tycker väl kanske "det var ju bara ett djur"
Men sanningen är sådan att jag har alltid varit en stor djurälskare och wilma har jag känt sedan den dagen hon föddes och jag bestämde mig för att jag skulle med henne hem. När jag nu har haft henne i 10 år så känns det lite i hjärtmuskeln att hon har försvunnit på 2 sekunder. Wilma har verkligen varit min lilla drottning i så många år.
Jag kommer sakna hur hon alltid kryper upp till mig i sängen och lägger sig på huvudkudden när jag ska sova, eller på soffkanten och sträcker ner tassen på min axel och bara njuter av tillvaron.
Jag kommer verkligen sakna allt det där med henne!

Jag kan inte heller sluta tänka på att det var mitt fel att detta hände henne, att om jag tänkt lite nogrannare så hade min lilla drottning fortfarande varit i livet. Kan inte sluta tänka på att jag gjorde detta mot henne.
Hon var verkligen en egen person som alltid kom till mig och la sig på mig när jag var ledsen, strök sig mot mig som om det var henne sätt att trösta mig... 
Jag kommer aldrig få ha dom där små stunderna med henne igen. 

Du kanske tycker att detta är löjligt men hon var varit min livskamrat i 10år så detta känns verkligen, det känns ännu mer när jag bringade detta öde henne till mötes. Det var mitt fel, alltihop. Jag har skuldkänslor för jag har sagt att jag aldrig ska göra illa ett djur, och nu gjorde jag illa min egna katt. 

"Jag är ledsen wilma, jag är ledsen att jag gjorde detta mot dig!"

"Du somnade gott till slut iallafall och kommer leva gott nu i nästa liv, du är och förblir min lilla drottning"



"Sleep well my little beautyqueen" 


 

bär det av till jobbet, aaaalldeles strax så...
sen efter jobbet är det bara att börja tvätta, bränna skivor och packa inför imon..
ska bli så skönt och såååå kul att åka iväg lite!! =)

Vi syns folk! =)

See yaa!

Är det vanligt att jag sitter uppe om jag inte ska börja jobba tidigt... Nu dock, är det inte riktigt okej att jag sitter vaken så här länge.... :/
När jag har sovit så dåligt som jag har gjort så är det liksom inte riktigt okej att vara vaken nu, nästan så man ska köra en sängfösare och sömntabletter, bara för att slå ut en själv totalt. gör ju dock självklart inte detta, är inte intresserad av pajja min kropp totalt, även om det är det som jag håller på att göra nu... suuuck

jag har idag iallafall fått det bekräftat att vi åker till smögen nästa helg, ska bli såååå skönt, mestadels p.g.a det som nyligen har hänt... Slippa vara hemma och oroa mig.. Det är nog det som är mitt problem också när jag nu ska sova hemma.. jag oroar mig.. Jag slapp göra det igår natt.. nästan iallafall... tankarna ligger där i bakhuvudet hela tiden, även om jag inte alltid tänker på det, t.ex när jag är på jobbet, men även då tänker jag på det ibland. Och då gör det mig ledsen när jag har kollegor som inte kan visa empati bara för att dom inte vet exakt vad som har hänt. Jag vill inte prata om det med alla, när fler och fler vet om det, ännu mer verkligare blir det för mig, jag försöker så gott jag kan förtränga allt som har med denna människa att göra, även om det inte alltid går.
Jag VILL glömma, jag vill leva vidare mot det bättre, men klarar inte av det alla dagar....
Att ha dålig attityd och bete sig dåligt mot mig dom dagar jag mår dåligt gör det inte bättre för den människan eller mig, jag blir grinig och en argbigga tillbaka, jag stretar emot och skiter i vilket, helt simpelt och enkelt, jag vet att jag gör det, men varför ska jag bry mig ett skit om det som alla förväntar sig av mig när det inte finns någon empati för mig då när jag inte är på det topphumör som jag alltid är???

Känner att det blev väldigt långt det här nu, och för att avsluta detta nån gång, så måste jag nog göra det nu, annars kan det bli väldigt långt, inte bara det att jag tänker mycket, utan jag har också vääääldigt lätt för att bara sitta och skriva, skriva och skriva.....
Så nu ska jag återgå till min konversation med emma och sen försöka sova, det är en händelserik dag imon och jag behöver verkligen vara utvilad... :)

natti natti så syns vi =)

(klickar in ett litet foto från cypernresan förra året)



(Linnea och jag)

För första gången på flera dagar så har jag äntligen sovit mer än bara några få minuter...
Blev upphämtad inatt och fick sova på annat håll än hemma och nu känner jag mig ganska utvilad, har en konstig bakfyllekänsla, men jag känner mig ändå ganska utvilad och jag kommer orka och ha vilja att jobba ikväll, vilket är helt underbart! Jag älskar att vara på jobbet, det vet dom flesta, det är skönt när det rullar på och man har massa att göra. Dom senaste dagarna har jag dock inte haft orken till det och jag har inte kunnat prestera så bra som jag har velat men nu kan jag det igen, det är helt suuuuper!!

Jag tackar mina vänner hundra gånger om för att dom är så underbara som dom är när jag mår som jag gör just nu, förhoppningsvis så kommer det inte bli så här igen, jag ska aldrig säga aldrig, det har jag gjort innan men jag har ett litet inre hopp om att det inte ska bli så här igen... said and done..

Nu ska jag förbereda mig för en kväll med jobb och förhoppningsvis en till natt med sömn!

See ya!

Jag orkar snart inte mer......
Varför kan jag inte bara få vara ifred???
Och även om jag är jävligt duktig på att dölja hur jag faktiskt mår och känner mig, så måste
jag säga det rakt ut, jag mår skitdåligt, hade det inte varit för mina nära vänner som jag har så hade jag nog gått under förra gången om inte tidigare.
Jag vet bara inte vad jag ska göra för att det ska sluta, dessa otrevliga nattbesök som alltid slutar värre än vad jag hade velat.
Ska jag flytta igen?? Är det lösningen på mitt problem?? Jag tror inte det asså.

Jag vet inte vad jag ska göra åt detta, hur jag ska få det att sluta. och jag vet inte om jag kommer kunna prata om det öppet heller.
"Pidä minua tiukasti, haluavat tuntea olonsa turvalliseksi! Ole hyvä? :("

Jag kan helt ärligt iallafall säga att jag inte hade tackat nej till att ligga i en famn just nu, hos någon som man känner sig trygg hos. Inte för en sekund.
36timmar utan sömn nu, jag vill inte somna, jag vill inte drömma, inte för att vakna upp kallsvettig och rädd.
Jag vill inte....

ja det är sant, inte ens Violetta orkar hålla skenet uppe just nu...



-Vi hörs mina sköna-

jag är trött som bara fan och lite ledsen.. men vad ska man göra??

Ger man sig in i leken får man leken tåla sägs det.. och jag håller helt och hållet med.
synd bara.. hmm

Ny dag imon med nya tag, bara att rycka upp sig och se det sköna i livet =)

Natti allihopa =)

och vio ska gå och lägga sig liksom.... kuuuuul!!
Näe jag ska bara sova några få timmar sen ska jag in till stan och sola och mysa med emma =) ska bli niice =)
marie kommer la trilla in sen när hon har slutat med,

Sen efter det är det hem, ta tag i den lilla disk som blivit och sen ska man väl bara ta det lugnt tror jag.. hmmm...

jajaja...

see ya people! =)